I över 50 år märker jag något som får mig att inte passa in i det neurotypiska samhället. Att ha lätt för kreativt krävande uppgifter som fodrar disciplin och struktur, men ha svårt för många av vardagens uppgifter, är länge en stor gåta för mig. Nästa gåta är att dela upp mitt energianvändande mellan arbete och vardagens alla privata uppgifter. Den tredje gåtan är att koda av det outtalade sociala samspelet. Det skapar många prövningar, utanförskap och mellanförskap. Jag hamnar hela tiden mellan stolarna. Hittar inte min plats där 'hela jag' kan sitta utifrån mina förutsättningar på ett hållbart sätt. Idag är det annorlunda, men fortfarande väldigt krävande.
Tack vare diagnosen, hittar jag nu rätta svar på varför många av vardagens uppgifter måste göras annorlunda. Att diagnosen konstateras mitt i livet, är en viktig del av mig.